Igår var helt

crazy så ingen blogg hanns med tyvärr. Idag är lika galet men så är livet, ibland har man mer att göra och ibland är det stiltje. En liten dikt om tiden att grunna på kanske en dag som denna. Kraaaam

                    Det går en genom tiden en säregen fläkt,

                    en sjukdom som allmänt benämnes jäkt.

                    Och bannlyst är stunden av ro och av frid.

                    Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.

                    Du äger kanhända en sjuklig vän,

                    det sista besöket var länge sen.

                    Du säger en ursäkt, blir öm och blid,

                    men tröstar dig med: Jag har inte tid.

                    Kanske har Du en mor, som är gammal nu,

                    vars enda ljuspunkt i livet är Du.

                    Att glömma henne, är Du på glid?

                    Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid?

                    Så lever Du livet i stora drag,

                    hur skall jag hinna allt i dag?

                    Jäktet förvandlar Ditt liv till en strid.

                    Din slogan har blivit: Jag har inte tid.

                    Men när man har levat Ditt antal år.

                    När döden på tröskeln väntande står.

                    När man Dig kallar från livets id,

                    Skall Du då svara: Jag har inte tid …